Jag är en måne

Ända sedan min dotter kom till världen har jag varit oupphörligt häpen över hennes blotta existens. Jag kan inte sluta titta på henne, kan inte sluta tolka varenda rörelse, varenda skrik som en manifestation av okända principer. Det är förmodligen en patetisk syn. Därför har jag isolerat mig själv och hela familjen i ett bergrum med dubbla luftfilter. Vi är alla så lyckliga.

*

Sedan dess går det inte så bra att skriva, men en gör vad en kan: karvar lite här lite där, fyller i, drar lappar ur en hatt, hittar på saker, renskriver på väggarna. Det är väl ungefär som på de gamla grekernas tid skulle jag tro.

*

Jag är så rädd att glömma bort de viktiga detaljerna, de som inte ens går att skriva ned i en dagbok eftersom de är så undflyende: Hur lät egentligen födelseskriket? Hur doftade hon den första tiden?

*

En dag kom ett refuseringsbrev. Nytt för den här rundan är att de citerar ur lektörsutlåtanden. Det är roligt. Textens förtjänster och tillkortakommanden friläggs, ibland med utlåtanden som inte är alldeles lätta att tolka om de är positiva eller negativa eller omdömen överhuvudtaget. Till exempel: ”Det är som att författaren har en fixering som han är oförmögen att dölja.” Just denna mening blev jag så förtjust i att jag överväger att upphöja den till min viktigaste estetiska ledstjärna.

*

Innan hon kom hade jag så lite att säga. Jag hoppas kunna återvända dit så småningom och fortsätta min färd mot utsagornas intighet. Det är en intressant resa, för vad händer när man inte ens har nonsens, dumheter och småaktigheter att komma med? Kanske uppstår en singularitet ur vilken en ny litteratur uppstår.

*

Jag har introducerat min dotter till några av universums olösta mysterier. Speglar, till exempel. Hon ler snett när hon ser oss i spegelbilden, vispar med handen mot den reflekterande ytan. Det är inte helt lätt att beträda spegelvärlden, säger jag, och inte heller ofarligt. Många har känt sig manade men blott ett fåtal har lyckats. Knappt någon har återvänt. Jag möter hennes blick i spegeln. Plötsligt blir den skarp och outsäglig på samma gång. Som om hon kämpar med att bevara en hemlighet.

*

Efter årtionden av introvert malande och idisslande av mina egna tankar har jag slungats ut ur mig själv och fångats upp i omloppsbana kring henne.

Musik i september

1.
HowlroundTales From The Black Tangle (album)
Musik gjord med tre rullbandspelare (samt en mindre Buddha-staty, några cykelstyren och ett ölglass fyllt med växelpengar för att spänna upp bandlooparna). Det är ett riskabelt upplägg som lätt kan avärdas som mossigt eller — långt värre — spexigt, men det kan också vara en nödvändig begränsning, en framkomlig väg i en tid av närmast obegränsade digitala ljudmöjligheter. Och Howlround är riktigt bra, musique concrète för tvåtusentalet.

2.
Michal TurtleAre You Psychic? (låt)
Skivetiketten Music From Memory har specialiserat sig på att gräva fram bortglömd och obskyr musik från 80-talet. Det är sovrumsfunk, mysko ambient och — ärligt talat — en hel del efemärt. Den här hypnotiska popfunken är i alla fall ett mindre mästerverk.

3.
Pole1, 2 & 3 (album, triptyk)
Det började med att jag skulle lyssna igenom Gas fyra album från slutet av nittiotalet för att övertyga mig själv om att de inte är himla bra och på så sätt undvika att bränna alldeles för mycket pengar på en kommande, lyxig LP-box. Naturligtvis kom jag snart på avvägar och efter att ha irrat runt bland 90- och 00-talets technominimalister dök Pole upp i hörlurarna. Jag blev överrumplad av hur bra det fortfarande låter. Hans triptyk bestående av albumen 1, 2 och 3 (man måste ändå älska minimalister) är verkligen ett mästerverk. Sjukt minimalt, sjuka subbasar!

4.
ConcretismElectricity (album)
Ljudet av ett grådaskigt och hotfullt nittonhundratal som balanserar på utplåningens gräns. Låten nedan heter alltså Normal Services Will Resume och låter nästan exakt som den heter. I alla fall något i väntan på Boards of Canada.

5.
Black ChannelsTwo Knocks For Yes (kassett)
Spöken och en Buchla i perfekt symbios. Ett av många Bandcamp-fynd.

6.
Freddie Wadling (artist)
Jag tyckte det var sorgligt när Wadling gick bort i somras. Han var en osannolik spillra av sekelskiftet som mot alla odds klängde sig fast ända in på 2000-talet. ”Too weird to live, too rare to die” för att tala med Hunter S. Thompson. Det skrevs många nekrologer, men nog kom hans repertoar från 80-talet något i skymundan av psalmer, visor och duetter. Lyssna bara på den skräckgotiska postpunk-pärlan Radio Death från albumet Picnic On A Frozen River (finns tyvärr ej strömbar). Sanslöst bra!

7.
45 GraveRiboflavin-Flavored, Non-Carbonated, Polyunsaturated Blood (låt)
!!!!!!!!

En allvarsam varning

Att skriva i bloggform — låt oss vägra verbet “blogga” till tidens ände — är i det närmaste en arkaisk sysselsättning numera, snart i klass med att ge ut maskinskrivna fanzin. Kanske kan man datera bloggens död till när Google stängde ned sin populära bloggläsare för drygt tre år sedan. Den här bloggen har aldrig någonsin varit levande. Den påminner mest om en dissekerad groda som då och då rister till för att den onde vetenskapsmannen elektrifierar dess frilagda nervbanor. Ja, så är det, en lång och plågsam marsch genom dödsriket — sådan är dess väsen. Ni som fortfarande läser Maskinskrift, jag råder er att sluta! Stå inte och flukta nedanför galgbacken! Det kommer inte att leda till något sunt utan bara bli värre och värre med tiden. Och det säger jag trots att dess nuvarande prekära tillstånd mest av allt påminner om de där långa, psykotiska utläggningarna man ibland finner på ortens allmänna anslagstavlor. Så jag säger det igen: sluta läs! Unsubscribe! Hörsamma Ismaels uppmaning från de sju haven: Se inte in i eldens ansikte för länge, o människa! Tro den inte när dess rödaktiga sken kommer allt att se spöklikt ut! I morgon, i det naturliga solskenet, kommer himlen att klarna igen, och de som glödde som djävlar i de flackande lågorna kommer att framträda i en helt annan och i varje fall mildare belysning. Ja, just så. Stäng tabben och vänd inte ryggen åt kompassen! Tro mig, det är för ert eget bästa. Här finns inget annat än vanvett, väderkvarnsbataljer och — det värsta av allt — sentimentala kväden till HENNE — hon som enligt en sierska en dag ska sluka solen.

Entropin är min fiende

Det är över. Jag kan inte längre se skräckfilm, i alla fall inte med ljudet på. Den säregna njutning jag en gång kände inför rysligheter på film är borta och istället blir jag rädd, känner obehag, kryper ihop framför teven som ett slaget barn. Det är oväntat med tanke på min historia, jag som vid unga år togs om hand och uppfostrades av skräckfilmer. De gav mig tröst och värme, lärde mig om människans komplicerade natur och att överleva bakom fiendens linjer. Vilka kuriösa evolutionsprinciper är det som separerar mig från min familj? Det är grymt, men samtidigt har det varit på gång ett tag och vid det här laget har jag nästan hunnit vänja mig. En viss barmhärtighet i det hela är att en och annan av De gamla fortfarande smeker mig medhårs. Jag kan, till exempel, låta mig bedåras av Vincent Prices elegans och frasering eller Christopher Lees hypnotiska blick, men mycket till skräck är det väl knappast i de där 60-tals filmerna. Nu i september lockar Cinemateket med en oklippt Cannibal Holocaust och jag kommer inte gå dit — en närmast otänkbar tanke för tio år sedan. Det är som om min hjärna slutligen läkt och blivit hel. — —
Det är inte HENNES fel, även om nedkomsten fjärmat mig än mer från skräckens domäner. Eller så här: skräcken är numera att förlora henne, att HON skulle tas ifrån mig på något sätt, men jag vill inte tänka på det, vill inte bli påmind om att sånt händer i den här världen med dess ondsinta konfiguration av naturkonstanter. Jag har inte längre något behov av kontrollerat, terapeutiskt flyktbeteende i soffan. Allt jag tänker på är f l y k t, hur jag ska kunna rädda henne från elden och ljuset, från det maskulina våldet på natur och människa — de tanketomma vilddjurens gapande käftar. — — —
Jag drömde om invalidiserade dvärgrallyförare med ståltänder som matades med levande bältdjur före start. En av dem – dvärgrallyförarna alltså, inte bältdjuren – satt i sin specialkonstruerade förarinsats bara någon meter bort och väste mot mig. Publiken jublade blodtörstigt, de skanderade med ett oartikulerat brölande. När som helst, tänkte jag, kommer en knuff i ryggen och jag blir söndermald av gaddar av stål. Men inget hände och jag stod kvar och log. Jag älskar dig, sa jag till föraren. Jag älskar dig för att du i någon mening finns. Och jag vaknade och hon låg bredvid och fanns. Hon fanns och snarkade, snusade så där litet så att man tänker på mycket små djur och hennes mage pulserade i en mjuk vågrörelse och jag visste att luft kom ned i lungorna. Jag låg vaken en lång stund och tänkte på robotsköldar. — — — — — — —
Helena Dahlgren skriver i sin listbok 100 hemskaste något i stil med att deckare börjar i kaos och slutar i ordning, medan skräck börjar i ordning och slutar i kaos. Det är en fin distinktion, och den tar mig vidare i min svajiga tankegång: jag klarar inte längre av kaos som sluttillstånd. Entropin är min fiende. Just nu behöver jag någon slags ordning, jag behöver hopp, en plan som sträcker sig bortom solens död och ett elljusspår med fungerande lampor.
Men inte kaos. Inte nu.
Såvida det inte är ett riktigt jävla förkrossande urkaos där universum kokat sönder i den vilt kvantfluktuerande tomheten (för att låna en fras från fysikern Ulf Danielsson) — det vill jag ha. Men där har skräckfilmen inget att erbjuda.

Hon

Det påminner mest om en feberdröm när jag tänker tillbaka på det: korridorerna, de numrerade rummen, oron och förväntningarna som genom åren bitit sig fast i väggarna. Och sedan suckarna, pipen från apparaturen, smärtan och lustgasruset som en snabbspolad raketuppskjutning. Men mest av allt ögonen — de stora mörka pupillerna som tycks sluka själva rummet och smälta samman med den svarta avgrunden mellan stjärnorna. Födelsevrålet tog mig tillbaka till världen, men det var i ögonen jag drunknade. Jag såg in i dem och sjönk och sjönk och sjönk och kanske blev jag kvar där, för så fort jag försöker skriva om det så går jag vilse i de där pupillerna. Jag tar mig inte därifrån. Det levrade blodet satt kvar i hennes mörka hårtestar flera dagar efteråt.

*

Jag har blivit sandmannen. Han som i långa stunder ligger bredvid henne och tittar in i de stora ögonen, väntar in sömnen tillsammans med henne. Och när hon sluter sina ögon ligger han kvar och tittar på de raka linjer som de stängda ögonlocken bildar. Tänker på pupillerna, hur de såg ut, hur de slukade honom. De är där bakom, under den tunna huden, diffusa stjärnbilder av lila ådror. Han väntar på att hon ska öppna ögonen igen. Man kan se andningen på magen som sjunker och stiger, sjunker och stiger.

*

En dag berättade jag för henne om mikroberna. Hon tittade på mig under tystnad och jag ansträngde mig till det yttersta för att framställningen skulle bli rätt och sanningsenlig. Men så fick jag feeling och blev profetisk. Jag sa: om tio tusen år kommer det finnas bakterier och alger och små, små spindlar som äter olja och polymerkedjor, haven kommer sakta men säkert att renas genom förtäring, och slutförvaringen, den kommer de att sätta i sig också, de kommer spjälka plutonium och cesium som vore det stärkelse. Hon sken upp i ett leende, ett tyst skratt. Någonting i den där bottenlösa blicken sa mig att hon redan visste — om mikroberna, tungmetallerna, om stjärnhoparna och kvantfluktuationerna, om vidundren som gömmer sig i jordens inre — och att hon i själva verket hade tankarna på annat håll. Ni kan ge dem er kärlek, men inte era tankar, säger Kahlil Gibrans profet, ty de har sina egna tankar. Men än så länge hyser jag hennes kropp och så länge jag kan ska jag se ned i de där pupillernas svarta djup. Det är svårt att fatta att det kunde finnas något som står sig mot stjärnhimlen.

Europa

Varje gång mr Guizac log sträckte Europa ut sig i mrs Shortleys fantasi, mystiskt och ondskefullt, en djävulens experimentstation.

Mystiskt och ondskefullt.

En djävulens experimentstation.

Södergoten Flannery O’Connor lyckas med konststycket att ge en i stort sett helt och hållet korrekt karakterisering av Europa och, på samma gång, övertyga mig om att stanna kvar här så länge det bara går.

En kopp full med stjärnor

Blåklockorna är redan borta, överblommade. Kantarellerna har inte ens kommit ur jorden efter en solfattig och kylslagen junimånad. Däremot finns det rikligt med blåbär i markerna, liksom en del smultron. Getingarna här är slöa, loja. De kryper fram längs golv och mark istället för att flyga.

Jag söker igenom matkällaren men finner inga odjur.

Ibland läser jag. Stötvis, frenetiskt.

En dag läser jag en roman som är så dålig att jag inte ens kan dra mig till minnes när jag läste något sämre. Den nyfikne finner den i det övre skiktet av sommarbokhögen.

Språket är så valhänt hanterat, så ostyrigt och klumpigt att jag nästan ger upp efter första stycket. Men jag håller ut, tänker att det är bra att läsa en och annan dålig bok för att finkalibrera instrumenten.

Anna lutade huvudet mot hans axel och han grävde in sina fingrar i hennes hår. Närhet var viktigt för både henne och honom.

Närhet var viktigt för både henne och honom… Vid denna passage slår jag igen boken och kastar den ut i grönskan. Det knastrar från undervegetationen när ödlorna ilar undan. Herregud, tänker jag, hur kan denna smörja överhuvudtaget få ges ut? Så småningom hämtar jag tillbaka boken. Mikroberna har inte lyckats rå på den. Kanske vill de inte röra vid den ens.

Jag återupptar läsningen, och nu går den över i ett närmast besinningslöst tempo. Sidorna fladdrar förbi. Jag hoppas att den uppskruvade läshastigheten ska fungera som ett kognitivt lågpassfilter som lägger sig som ett dis över den fördärvade prosan, filtrera bort de värsta skändligheterna mot det svenska språket.

Nu träder nästa nivå av erbarmlighet fram: den styltiga och expositionsfyllda dialogen, den obefintliga eller i bästa fall kapsejsade gestaltningen, livlösheten, det ogenerade effektsökeriet med förföriskt korta kapitel och framkrystade cliffhangers.

Halvvägs in i boken har jag, trots allt, lyckats uppbåda en viss nyfikenhet för hur författaren ska sy ihop det hela. Det är det enda som förmår mig fortsätta. Efter knappt fyra hundra sidor är det äntligen över. Jag lägger boken i vedkorgen och stirrar tomt framför mig. Givetvis trodde jag inte att upplösningen skulle rädda romanen, men jag kunde inte ens föreställa mig denna orgie i spänningslitteraturens mest lumpna och pinsamma grepp. Nog om det.

Att omedelbart efter detta ge sig i kast med Shirley Jacksons The Haunting of Hill House, eller Hemsökelsen som den heter i Inger Edelfeldts översättning, är som att åka raka vägen från en korpenmatch mellan rödnäsade periodare till El Clásico på Santiago Bernabéu-stadion. Nej, det är kanske inte rättvist att följa upp med just Jackson, men livet är inte rättvist och nu var det så att det var den bok som fanns närmast till hands.

Kapitlet i Hemsökelsen när Eleanor lämnar hemstaden bakom sig och ger sig ut på landsvägarna mot byn Hillsdale är rakt igenom ljuvligt. Hon har väntat mer än ett decennium på att livet ska börja, att något ska hända. När hennes retliga och invalidiserade mor dör och ett mystiskt brev anländer får hon äntligen chansen. Bakom ratten i bilen börjar hon dagdrömma och förvandla de fula byarna och fälten. Hon passerar hus och herrgårdar, till hälften dolda i övervuxna trädgårdar, och med fantasins hjälp flyttar hon in och lever där, ensligt och lyckligt, rår om sig själv så som hon aldrig tidigare kunnat göra. Från bilen ser hon tomma oleanderomgivna ägor som i hennes ögon döljer förtrollade landskap av bubblande fontäner och rubinbeströdda stigar. Det är inte alldeles olikt Arthur Machens nästan narkotiska roman Drömmarnas berg.

Under en lunchrast på en landsortsrestaurang uppmärksammar Eleanor en familj — mor, far, dotter och son — som sitter och äter. Hon granskar dem och ett subtilt litet drama i miniatyr, som nästan rör mig till tårar, utspelar sig:

De pratade lågt och stilla med varandra, och en gång vände den lilla flickan på huvudet, betraktade Eleanor med rättfram nyfikenhet en stund och log. Ljusglimtarna från strömmen nedanför rörde vid taket och de polerade borden och sökte sig längs den lilla flickans lockar, och den lilla flickans mor sade: “Hon vill ha sin stjärnkopp.”

Eleanor tittade förvånat upp; den lilla flickan gled tillbaka mot stolsryggen och vägrade surmulet att dricka sin mjölk, medan hennes far rynkade pannan, hennes bror fnittrade och hennes mor sade: “Hon vill ha sin stjärnkopp” med lugn röst.

Ja, tänkte Eleanor; det vill verkligen jag också; en kopp full med stjärnor, ja, naturligtvis.

“Hennes lilla kopp”, förklarade modern med ett urskuldande leende för servitrisen, som var tillintetgjord vid tanken på att kvarnens tjocka lantmjölk inte skulle vara god nog åt den lilla flickan. “Den har stjärnor i botten, och hon dricker alltid ur den hemma. Hon kallar den sin stjärnkopp för att hon kan se stjärnorna när hon dricker sin mjölk.” Servitrisen nickade utan att låta sig övertygas, och modern sade till den lilla flickan: “Du får din stjärnkopp i kväll när vi kommer hem. Men för en gångs skull, bara för att vara en hemskt snäll liten flicka, kan du väl dricka lite mjölk ur det här glaset?”

Gå inte med på det, sade Eleanor till den lilla flickan; propsa på att få din stjärnkopp; när de en gång har lurat dig att bli som alla andra så får du aldrig se din stjärnkopp mer; låt dig inte övertalas; och den lilla flickan kastade en blick på henne, log ett litet spetsfundigt, skrattgropigt, fullkomligt förstående leende och skakade envist på huvudet åt glaset. Duktig flicka, tänkte Eleanor; klok, duktig flicka.

— — — — — — — — — — — — — — — Resten av inlägget raderades av respekt för Shirley Jackson. Svensk deckar- och spänningslitteratur av nuvarande kvalitet förtjänar inte att nämnas i samma

stycke som hon. — — — —